Konstpolitiska utmaningar och framgångar

I 80 år har konstnärer organiserat sig i KRO för att påverka förutsättningarna och villkoren för konsten och konstnärerna. I över 50 år har konsthantverkarna gjort motsvarande för konsthantverket inom KIF.

KRO och KIF har skapat eller bidragit till bland annat:
- ökande statligt och regionalt stöd till bild- och formkonsten
- BUS och den individuella visningsersättning (IV). Över en miljard kronor har BUS tagit in och fördelat till bild- och formkonstnärer sedan starten.
- MU-avtalet, som reglerar medverkans- och utställningsersättningar på konsthallar och museer för bild- och formkonstnärer
- stärkt implementering av enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning
- stipendiesystem och projektstöd för bild- och formkonstnärer
- att kulturstiftelser skattebefrias, vilket frigör privata medel till kulturen

Trots dessa framgångar är det ännu svårt för många professionella konstnärer, konsthantverkare och formgivare att leva på sin konst. Det påverkar möjligheterna för Sverige som konstnation och förutsättningarna för konstnärerna att utvecklas sitt hantverk och sin talang. Därför arbetar Konstnärernas Riksorganisation för att skapa bättre förutsättningar och anständiga villkor för bild- och formkonstnärer.

Den fria konsten slår broar genom tid och rum. Den delar erfarenheter mellan oss människor. Konsten har ett oantastligt egenvärde, vilket är en kultursyn som även alla riksdagspartier ställer sig bakom. Samtidigt bidrar kulturen och konsten med olika perspektiv och värden i samhället.

En fri konst är central för demokratin och för vår förståelse av att vara människa, slår FN fast i rapporten The right to freedom of artistic expression and creativity (2013). Faria Shaheed, FN:s specialrapportör för kulturella rättigheter, skriver att ”konstnärlig kreativitet är nödvändigt för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”.

Men ett vitalt och utforskande konstliv kräver också att samhällets konstnärer kan verka under rimliga omständigheter. Med FN:s ord: en fri konst förutsätter att ”stater tar sitt ansvar och skyddar, försvarar och stödjer konstnärer och deras konstnärliga frihet”.

För att kunna vara en fri konstnär måste man ha råd att vara konstnärligt verksam. Här finns mycket att önska idag. Hur ska dagens unga talanger våga satsa på konsten när sex av tio svenska konstnärer har en månadsinkomst på under 13 300 kr?

Ändå investeras bara 0,8 procent av statens budget på kulturen. Av dessa 0,8 procent går ett par procent till den samtida konsten. Med en expansiv kulturpolitik, skulle fler få tillgång till konst och kultur i många olika sammanhang: på utställningar, i offentliga rum, i skolan, i hemmet, på jobbet, på nätet, i medierna. Med en expansiv konstpolitik där efterfrågan på konst och konsthantverk stimuleras och konstnärerna får betalt för sitt arbete med utställningar och andra konstnärliga verksamheter, skulle fler av Sveriges välutbildade och kreativa konstnärer kunna försörja sig på det de är utbildade för. Det skulle stärka Sverige som konst- och kulturnation.

Med följande tretton förslag kan villkoren för konsten förändras i grunden och därmed göra det möjligt för flera tusen bild- och formkonstnärer att vara yrkesverksamma just som konstnärer. 

Lägg minst en procent av statens budget på kultur och fördubbla statens stöd till bild- och formkonsten. Mer stöd till bild- och formkonsten skulle frigöra resurser för att stimulera konstmarknaden, garantera konstnärerna betalt vid utställningar (MU-avtalet), stimulera fler aktörer att anta procentregeln för konstnärlig gestaltning, bygga ut den individuella visningsersättningen, göra statliga stipendier SGI- och pensionsgrundande, tillföra projektmedel till bild- och form etc.

Idag investeras bara 0,8 procent av statens budget i kultur. Av dessa 0,8 procent går ett par procent till den samtida konsten. Med en expansiv kulturpolitik, skulle fler få tillgång till konst och kultur i många olika sammanhang: i offentliga rum, i skolan, i hemmet, på jobbet, på nätet, i medierna. Med en expansiv konstpolitik där efterfrågan på konst och konsthantverk stimuleras och konstnärerna får betalt för sitt arbete med utställningar och andra konstnärliga verksamheter, skulle fler av Sveriges välutbildade och kreativa konstnärer kunna försörja sig på det de är utbildade för. Det skulle stärka Sverige som konst- och kulturnation.

 Offentligt finansierad kultur har i vissa fall lett till att politiker vill styra konstens innehåll. I Sverige anser alla partier att kulturen har ett egenvärde, det visar vår partienkät (2014). Offentliga kulturanslag ska alltså inte behöva motiveras med andra politiska syften. Kulturen i sig är målet för kulturpolitiken.

Gör bild- och formkonsten till ett prioriterat kulturområde. Staten behöver en nationell strategi och ett handlingsprogram för bild- och formområdet. Den bör ta ett helhetsgrepp på konstscenen och bild- och formkonstnärers ekonomiska och sociala villkor.

Ett rikt och mångfacetterat konstliv förutsätter att bild- och formkonstnärerna, som producerar konsten, har ekonomiska och sociala förutsättningar att arbeta professionellt. Vägledande för regeringens konstnärspolitik är att konstnärer ska basera sin försörjning på ersättning för utfört arbete. KRO/KIF delar denna uppfattning men kan konstatera att konstnärerna sällan får full ersättning för sitt arbete.

Villkoren på den arbetsmarknad som bild- och formkonstnärerna verkar inom skiljer sig i stor utsträckning både i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. Cirka 70 procent av bild- och formkonstnärerna är egna företagare, bland kulturskaparna den högsta andelen, enligt Konstnärsnämndens publikation Konstnärernas inkomster (2009). Många verkar som så kallade kombinatörer där tidvisa anställningar kombineras med eget företagande. Dessa förhållanden ger bild- och formkonsten dess möjligheter men medför även ett särskilt ansvar från myndigheternas sida. I egenskap av uppdragsgivare och köpare av bild- och formkonst samt som huvudman för olika kulturinstitutioner måste dessa föra en konstpolitik inom bild- och formområdet som är anpassat till de utövande konstnärernas villkor.

Se till att Sveriges alla offentligt finansierade utställningsarrangörer tillämpar MU-avtalet fullt ut. Ställ krav på att landets alla utställningsarrangörer som erhåller statliga bidrag ska tillämpa MU-avtalet och tillför offentliga medel för små arrangörer som saknar förutsättningar att finansiera MU-avtalet.

Medverkans- och utställningsersättningsavtalet (MU-avtalet), reviderat 1 juli 2014, är ett avtal mellan Staten och Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, Svenska Fotografers förbund och Svenska Tecknare. Avtalet innebär att konstnärer i samband med en utställning garanteras ersättning både för nedlagd arbetstid i samband med utställningen och för den konst som visas. Avtalets intention är att vara vägledande för hela branschen, även privata utställningsarrangörer.

Genom MU-avtalet skapas tydlighet och anständiga villkor. Kvalitén i processen blir bättre och därmed slutresultatet, själva utställningen. Det här gynnar alla inblandade i en utställning och underlättar framtida samarbeten. Tiden då man som ansvarig för en konsthall eller ett museum inte kunde se sig själv i ögonen är snart ett minne blott, då vi nu har ett verktyg för att arvodera konstnären avtalsenligt för all den tid hen har investerat i en utställning och för visningen av verken.

Ännu 2013 tvingades dock de flesta av Sveriges konstnärer subventionera offentligt finansierade utställningar med sin arbetstid. Bara 28 procent av de konstnärer som ställdes ut på svenska museer under 2013 fick avtalsenliga ersättningar, enligt Myndigheten för Kulturanalys rapport Museer 2013.

Det är synnerligen allvarligt och skamligt att offentliga institutioner utnyttjar konstnärer till oskälig ersättning. Den som köper en tjänst har ett primärt ansvar för att betala för den, oavsett tillgång till medel. Ersättning till konstnärer måste fullt ut räknas in som en kostnad för varje utställning och för konstprojekt.

Sveriges alla offentligt finansierade utställningsarrangörer måste börja budgetera för både utställnings- och medverkansersättningen.

Staten måste dels börja ställa krav på att alla utställningsarrangörer som erhåller statliga bidrag ska tillämpa MU-avtalet fullt ut, dels tillföra offentliga medel för små arrangörer som saknar förutsättningar att finansiera MU-avtalet.

Läs mer på vår särskilda MU-avtalssida.

Läs alla artiklar på hemsidan som berör MU-avtalet. 

 

Se till att alla offentliga myndigheter, verk och bolag tillämpar enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer. Anta ett statligt direkt som tydliggör när och hur statliga myndigheter, verk och bolag ska tillämpa procentregeln. Erbjud ett stimulanspaket för kommuner, landsting och fastighetsbolag som antar procentregeln för konstnärlig gestaltning vid ny-, om och tillbyggnad. Det här är särskilt viktigt i en tid då miljonprogramsområdena ska rustas upp.

Enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer har tillämpats i Sverige sedan 1937. Det har varit ett enkelt och konkret verktyg för att föra ut konst i samhället. Enprocentregeln är idag en rekommendation om att minst en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnationer ska investeras i konstnärlig gestaltning av fastigheter, infrastruktur och offentliga miljöer. De goda exemplen är många och förekommer på tusentals platser runt om i Sverige. Denna platsspecifika konst är demokratisk på så sätt att den även når medborgare som inte aktivt söker sig till konstutställningar. 

Dessvärre är det en stor variation på tillämpningen av rekommendationen. I Konstnärsnämndens senaste rapport (Ingen regel utan undantag, 2013) uppgav de svarande i en enkät att 45 % av kommunerna och 77 % av landstingen/regionerna arbetar enligt regeln med fasta rutiner. Men bara runt en tredjedel av kommunerna och landstingen tillämpar regeln just som en regel. Dessutom saknas det idag ett direktiv som tydliggör hur statliga myndigheter, verk och bolag ska tillämpa rekommendationen.

Enprocentsregeln är en viktig princip att slå vakt om. Bolagisering och utförsäljning av offentlig verksamhet har medfört att principen inte tillämpas som tidigare. Det är av stor vikt att estetiska kvaliteter fortsatt vägs in i all planering av offentliga miljöer. Inom plan- och bygglagens bestämmelser om god estetisk utformning står det skrivet att det inte ska inskränkas till arkitektoniska kvaliteter, utan även innefatta konstnärlig gestaltning vid byggprojekt av olika slag – också vid infrastruktursatsningar som t.ex. vägbyggen i Vägverkets regi.

För att förbättra tillämpningen behövs ett statligt direkt som tydliggör när och hur statliga myndigheter, verk och bolag ska tillämpa procentregeln. Staten bör dessutom erbjuda ett stimulanspaket för kommuner, landsting och fastighetsbolag som antar procentregeln för konstnärlig gestaltning vid ny-, om och tillbyggnad just som en regel. Det här är särskilt viktigt i en tid då miljonprogramsområdena ska rustas upp. 

Stärk upphovsrätten för bild och form. Den individuella visningsersättningen bör nå samma nivå som biblioteksersättningens individuella del (15 miljoner kr saknas). Bildkonstnärernas rättigheter inom upphovsrätten är starkt beskuren och effekterna av det bör mildras. Förstärk konstnärens förhandlingsposition vid uppdrag. Stärk följerätten genom att revidera EU-direktivet och inför effektiva sanktionsåtgärder för att säkerställa redovisning från konsthandeln.

De verk som en konstnär, konsthantverkare eller formgivare skapar har ett upphovsrättsligt skydd. Det innebär att verket i regel inte får användas av någon annan än upphovsmannen utan dennes tillstånd. Skyddet regleras i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (SFS 1960:729), kallad upphovsrättslagen.

Om du har frågor kring hur du får använda olika typer av verk ska du i första hand vända dig till BUS som KRO har bildat. BUS, Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, är en organisation för bildkonstnärer oavsett uttryckssätt; målare, skulptörer, grafiker, performers, videokonstnärer, konsthantverkare etc. Genom BUS får bildupphovsmannen ersättning när konstverk nyttjas och juridisk hjälp i upphovsrättsfrågor.

Bildkonstnärernas rättigheter inom upphovsrätten är starkt beskuren och effekterna av det bör mildras. En starkare upphovsrätt på bild– och formområdet skulle skapa förutsättningar för att fler konstnärer ska kunna leva på sin konst. Konstnärens förhandlingsposition vid uppdrag och följerätten (konstnärens rättighet när ett konstverk säljs vidare) bör stärkas, samtidigt som det behövs effektiva sanktionsåtgärder för att säkerställa redovisning från konsthandeln. Den individuella visningsersättningen bör nå samma nivå som biblioteksersättningens individuella del (15 miljoner kr saknas).

Inför kulturmoms motsvarande bokmomsen (6 %) och ta bort det märkliga undantaget som gör att företag inte kan dra av förstagångsinköp av nyproducerad samtida konst. På så sätt kan fler konstnärer försörja sig genom den konstnärliga verksamheten.

Sedan 2000 har nästan hälften av Sveriges konstföreningar lagts ner, många av dem arbetsplatsföreningar. Effektiviseringen av arbetslivet har gjort det svårt att hålla liv i konstföreningarna, samtidigt som konstmarknaden har förändrats. Fler väljer att gå och se och uppleva konsten på museum och konsthallar.

Därför behövs efterfrågestimulanser på konst och konsthantverk. Inför konst- och kulturmoms motsvarande bokmomsen (6 %) och ta bort det märkliga undantaget som gör att företag inte kan dra av förstagångsinköp av nyproducerad samtida konst. Idag kan företag dra av dyra designmöbler men inte en målning eller en skulptur.

Konstnärer hanterar idag fyra olika momssatser; 25, 12, 6 och noll procent. Detta försvårar för konstnären som näringsidkare och har skapat avgränsningsproblem. Därför väljer många konstnärer möjligheten att använda undantaget från momsskattskyldighet. Därför anser KRO/KIF att det bör införas en konst- och kulturmoms på 6 procent i likhet med bokmomsen. All försäljning av originalkonst – oavsett om det sker genom galleristens eller konstnärens försorg – ska omfattas av denna momssats. Vi vill påpeka att man i flera länder redan tillämpar såväl kulturmoms som en lägre generell momssats. Reglerna blir enklare att hantera för konstnärer och den privata efterfrågan skulle stimuleras.

KRO/KIF rekommenderar konstnärer att bli momsskattskyldiga men kan konstatera att flertalet hellre väljer möjligheten till undantag, trots att de förlorar ekonomiskt på detta.

 

Anpassa trygghetssystemen för konstnärer och konsthantverkare som ofta har små och oregelbundna inkomster och är både företagare och anställd, så att de även ger trygghet för kulturskapare. Systemen ska skapa incitament för ett livslångt konstnärskap. Social trygghet för kulturskapare ger en självständig konstnärskår och fri konst.

KRO/KIF anser att den otrygghet som socialförsäkringssystemen levererar till kulturarbetare är oacceptabel. Systemen måste fungera som trygghet även för konstnärer och andra kulturskapare. Detta trots problemen med oregelbundna inkomster och att konstnärer ofta är både företagare och anställda samtidigt, så kallade kombinatörer. Alla riksdagspartierna svarar ja på frågan om socialförsäkringssystemen ska fungera som trygghet även för konstnärer och kulturskapare. Alla partierna svarar också att den stora Socialförsäkringsutredning som just nu pågår bör lämna förslag om förändringar i trygghetssystemen för att tillgodose kulturskapares särskilda förutsättningar. Det borde egentligen bara vara ett tekniskt problem kvar att lösa.
 

KRO/KIF anser att:

  • Anpassa beräkningsgrunderna för SGI (sjukpenninggrundande inkomst) till konstnärlig verksamhet och lös de problem som så kallade kombinatörer har, alltså de som jobbar växelvis som företagare och anställda.
  • Tidigare inkomster och anställningar som varat kortare tid än 6 månader måste kunna räknas in vid beräkning av SGI.  
  • A-kassereglerna måste ge utrymme för en begränsad konstnärlig verksamhet som företagare och omforma deltidsreglerna så att de inte slår mot frilansare med många korta anställningar.
  • Öka resurserna till centrumbildningarna och utveckla motsvarande scenkonstallianserna för bild- och formkonsten.
  • Se till att kulturskapare får en motsvarighet till de avtalspensioner som omfattar flertalet löntagargrupper.
Garantera kulturskapare konstnärlig frihet, och upprätthåll principen om en armlängds avstånd mellan konstnärer och politiker. Stimulera fler kommuner att bli fristäder för hotade och förföljda konstnärer i vår omvärld.

FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

I Sverige finns det konsensus om att principen om en armlängds avstånd mellan politiken/finansiärer och konsten ska gälla. Alla riksdagspartierna utom SD stödjer maktdelningsprincipen om att politiker beslut om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet.

Principen om en armlängds avstånd handlar alltså både om demokrati och yttrandefrihet, men även om konstnärlig kvalitet och tilltro till kunskapen. Det är sakkunniga som ska göra bedömningen och fatta besluten om offentligt finansierad konst och utställningar. På samma sätt som politiker överlämnar ansvaret om vilka böcker som ska köpas in till biblioteken eller vilka skådespelare som ska anställas på stadsteatern, ska det vara en självklarhet att konstnärliga ledare/sakkunniga har ansvaret att fatta de avgörande besluten över konsten.

Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland.

Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

Runt om i vår omvärld lever författare, konstnärer och kulturskapare under hot och kränkningar som beskär deras yttrandefrihet och möjlighet att vara konstnärligt verksamma. Därför har svenska kommuner blivit fristäder för författare som lever under hot i sina hemländer. Det finns i dag ett stort antal fristäder globalt inom nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN).

För närvarande pågår en rörelse i Norden för att bredda fristadsrörelsen, som uppstod som stöd för hotade skribenter, till att omfatta även andra konstnärliga yrkesgrupper såsom musiker, bildkonstnärer, filmare etc, som också drabbas av censur och förtryck. KRO/KIF är mycket positiv till denna utveckling.

 

Staten, regionerna och kommunerna ska verka för mångfald och jämställdhet inom bild- och formkonsten. Alla partierna utom SD och KD vill stärka jämställdhets- och mångfaldsarbetet inom kulturmyndigheter och konstinstitutioner, visar vår partienkät (2014).

Majoriteten bland de yrkesutövande bildkonstnärerna är kvinnor. I rapporten Konsten – Så funkar det (inte) (2009) visade genusvetaren Vanja Hermele hur manliga konstnärer är överrepresenterade när det gäller inköp, utställningar och stipendier. Den individuella visningsersättningen (IV), som betalas till konstnärer som har konst i offentliga rum, ger en fingervisning. År 2013 var andelen kvinnor betydligt högre i de lägre ersättningsnivåerna (61 procent) medan männen var klart överrepresenterade i de högre ersättningsnivåerna (71 procent). Mäns konst har alltså i mycket högre utsträckning än kvinnors köpts in till offentliga platser.

På liknande sätt är människor med utländsk bakgrund underrepresenterade på den svenska konstscenen. Trots att många som har sökt asyl eller immigrerat till Sverige har konstnärlig bakgrund, är det få som gör en konstnärlig karriär här.

Klimathotet ställer människan inför stora utmaningar. I en tid då vi rör oss mot farliga klimatförändringar är det viktigare än någonsin att satsa på upplevelser och konsumtion som inte släpper ut stora mängder växthusgaser, så som kultur. Därför bör politiken styra konsumtionen mot en hållbar konsumtion. Stimulera kulturen och beskatta konsumtion som leder till stora utsläpp.

Det behövs ett brett och nyskapande kulturutbud över hela landet. Därför är det positivt att alla riksdagspartierna svarar ja på frågan om man ska ha tillgång till ett mångfacetterat utbud av kultur oavsett var man bor i landet, visar vår partienkät (2014).

I konstnärsfärger finns idag kadmium och lösningsmedel som påverkar människa och miljö negativt. Vi ser att kadmiumet håller på att fasas ut. De flesta konstnärer och konstskolor är idag medvetna om miljö- och hälsoeffekterna av kadmium och användningen minskar. Exempelvis Stockholms Vatten har visat hur koncentrationen av kadmium i avloppsvattnet har sjunkit dramatiskt runt konstskolorna efter att de har fasat ut färgerna och använder avskiljningssystem. Många förberedande konstskolor och kurser har idag strukit kadmiumfärger från sina materiallistor.

Kadmiumet måste fasas ut i takt med att fullvärdiga färgalternativ utvecklas. Intensiteten i kadmiumfärgen är unik, men ännu saknas fullvärdiga substitut, även om utvecklingen av nya färger är på gång. Många etablerade konstnärer tycker sig ha svårt att undvara kadmiumfärger, trots att medvetenheten ökat märkbart. Vi ser att kunskapsläget behöver öka generellt om olika färgers, lösningsmedel och pigments konsekvenser på miljön och människor. Det behövs även fullvärdiga alternativ till kadmiumfärgerna. Här behövs forskning som EU och Sverige borde stödja och färgproducenter måste bidra i att utveckla färger som är miljömässigt hållbara. 

Låt alla gymnasieelever ha minst ett estetiskt ämne och garantera att alla barn har möjlighet att ta del av kulturskolan (även bild och form).

Sedan alliansregeringens gymnasiereform 2011 har de estetiska ämnena slutat vara obligatoriska och är nu för de flesta elever endast ett ämne som tillval, som ofta väljs bort till förmån för ämnen som ger extra meritpoäng. Att underminera de kreativa och estetiska inriktningarna går stick i stäv med forskningen som visar att det är just kreativitet som Sverige ska konkurrera med i framtiden. De estetiska ämnena är centrala för Sverige som kulturnation, för ekonomin och jobben, för elevernas studieresultat och inte minst deras förutsättningar att utvecklas och växa som individer och hitta sina egna kreativa uttryck.

Idag saknas kulturskolor i många kommuner och i vissa är avgifterna så höga att alla familjer inte har råd att låta sina barn delta. Det egna skapandet får oss människor att reflektera och tänka, det fördjupar samtalet och tänjer gränser. Utan estetiken och kulturen blir Sverige fulare, tråkigare och tystare.

KRO och KIF skriver löpande remissvar på de regionala kulturplaner som utarbetas inom ramen för Kultursamverkansmodellen. I dessa lyfter vi bild- och formkonstens och konstnärernas villkor. Viktiga frågor för bild- och formområdet är bland annat medverkans- och utställningsersättning (MU-avtalet), procentregeln för offentlig konstnärlig gestaltning, regionala resurscentrum för bild- och formkonsten, jämlikhet inom konsten, konstens egenvärde och principen om en armlängds avstånd.

Kultursamverkansmodellen har sedan den infördes 2011 haft till syfte att decentralisera de kulturpolitiska besluten. Grundtanken har varit att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Landstingen eller regionerna utarbetar en regional kulturplan i samverkan med länets kommuner och kulturliv, vilken sedan utgör underlag för Kulturrådets beslut om ekonomiska anslag.

KRO/KIF menar att det behövs regionala handlingsplaner för bild- och formkonsten. Dessa bör bland annat beskriva hur regionen arbetar för att stärka tillämpningen av MU-avtalet och enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning på såväl regional som kommunal basis. Arbetet med handlingsplanen bör budgeteras och både redovisas och följas upp. Sannolikt behövs regelbundna seminarier om MU-avtalet och enprocentsregeln för regionens och kommunernas konstnärer, politiker, tjänstemän, utställningsarrangörer, byggherrar, fastighetsbolag. 

KRO/KIF arbetar för upprättandet av regionala resurscentrum för bild-och formkonsten. Ett resurscentrum skapar en mötesplats för konstnärer, näringsliv och offentliga sektorn och kan samtidigt föra konsten närmare publiken. Det kan liknas vid en paraplyverksamhet som samlar och samordnar konstnärer, utställningsverksamheter, uppdragsgivare och andra regionala resurser som konstkonsulenter, kollektivverkstäder och centrumbildningar. Ett resurscentrum kan erbjuda professionell rådgivning för bild- och formkonstnärer gällande exempelvis avtal, marknadsföring, omvärldsanalys, arbetsmarknad, vidareutbildning och samarbeten. I dagsläget finns det pilotprojekt i Norrbotten, Halland och Skåne.

Här finns KRO/KIF:s remisser på kulturplaner.
Här finns länkar till regionernas kulturplaner.

I ett krisande Europa, som slår särskilt hårt på möjligheterna för bild- och formkonstnärer att vara yrkesverksamma, skulle Sverige inom EU kunna lyfta konkreta förslag för att få igång den europeiska arbetsmarknaden för bild - formkonstnärer. Sverige borde profilera sig kulturpolitiskt genom att verka för att programmet Kreativa Europa utökas och i större utsträckning stöder fria konstnärer och andra som producerar konsten och kulturen. Svenska konstnärer verkar på internationellt. Sverige borde lägga förslag om att EU ska anta rekommendationer om enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning och miniminivåer på ersättningar till konstnärer vid utställningar (MU-avtalet).

I rapporten ”The Right to Freedom of Artistic Expression and Creativity” (2013) slår FN:s specialrapportör för kulturella rättigheter Faria Shaheed fast att ”konstnärlig kreativitet är nödvändigt för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Ett vitalt och utforskande konstliv kräver dock att samhällets konstnärer kan verka under rimliga omständigheter. Med FN:s ord: En fri konst förutsätter att ”stater tar sitt ansvar och skyddar, försvarar och stödjer konstnärer och deras konstnärliga frihet”.

International Association of Art (IAA) verkar för att stärka samarbetet mellan konstnärer i alla länder, förbättra konstnärernas ekonomiska och sociala ställning på det internationella planet samt försvara deras materiella och ideella intressen. Organisationen är en officiell partner till UNESCO, FN:s organ för kultur-, utbildnings- och vetenskapsfrågor. Svenska sektionen av IAA är en del av KRO, och ledamöterna väljs vartannat år i samband med KROs riksmöte.