Upphovsrätt

Bildupphovsrätt (tidigare BUS)

Alla som är upphovspersoner eller rättighetsinnehavare inom bildområdet kan bli medlemmar i Bildupphovsrätt: dvs, konstnärer, konsthantverkare, brukskonstnärer, fotografer, designers och illustratörer och rättighetshavare efter sådana upphovspersoner. Bildupphovsrätt gör ingen bedömning av de som ansöker om medlemskap utan alla innehavare av upphovsrätt är välkomna. Medlemskapet är gratis.

Genom Bildupphovsrätt hanteras en stor del av din upphovsrätt. Det innebär att Bildupphovsrätt ger tillstånd för användning av dina bilder samt bevakar att din upphovsrätt respekteras. Bildupphovsrätt hanterar de tre ersättningsformerna Individuell reprografiersättning (IR), Individuell visningsersättning (IV) samt Följerätt.

Läs mer om Bildupphovsrätt och ansök om medlemskap här. 
 

Individuell reprografiersättning (IR)

Individuell reprografiersättning (IR) är en ersättning för att publicerade bilder kan fotokopieras inom undervisningen i Sverige. Fotografer, illustratörer, konsthantverkare och konstnärer som har bilder i böcker tidningar och tidskrifter utgivna för den svenska marknaden kan ansöka om IR. Även efterlevande som ärvt upphovsrätten efter en upphovsperson har rätt till ersättning. Upphovspersoner kan ansöka om IR för bilder i böcker inom områdena skönlitteratur, facklitteratur och läromedel samt för bilder i dagspress och tidskrifter som kommer ut med minst fyra nummer per år.

För att få Individuell reprografiersättning måste du vara medlem, och registrera dina verk hos Bildupphovsrätt. 

Sista anmälningsdag är den 1 juni 2016 för böcker utgivna åren 2011-2015 och tidningar/tidskrifter år 2015. Du kan dock registrera dina verk året om. 

Läs mer om IR.

Sök IR

 

Individuell visningsersättning (IV)

Individuell visningsersättning (IV)  är ett statligt budgetanslag som ger ersättning till bildkonstnärer, vilkas konstverk visas offentligt. IV utgår för den offentliga visningen av konstverk som ägs av stat, landsting, kommun med flera och bygger på den upphovsrättsliga principen att konstnären ska ha ersättning för det som sker med dennes verk i samhället. För att få Individuell visningsersättning måste du registrera dina verk hos Bildupphovsrätt.

Sista anmälningsdag för IV är den 15 september varje år. 

Läs mer om hur du som konstnär söker IV.

 

Följerätt

Följerätt är en rätt för upphovspersonen, eller dennes arvingar, att få ersättning när konstverk och brukskonstverk säljs i andra hand. Följerätten är en del av upphovsrätten och gäller under konstnärens livstid och därefter i ytterligare 70 år. Följerätt utgår när ett exemplar av ett originalkonstverk vidareförsäljs av den som är yrkesmässigt verksam på konstmarknaden (om priset överstiger ett minimipris). Vid en följerättsberättigad försäljning ska ersättningen redovisas och betalas av den som är ”yrkesmässigt verksam på konstmarknaden”. Med detta avses alla som i sin yrkesverksamhet köper, säljer eller förmedlar konstverk. Redovisning och inbetalning av ersättning ska göras av säljaren. 

Bildupphovsrätt tar emot och förmedlar följerättsersättning för samtliga berättigade konstnärer, oavsett om de är medlemmar eller inte. 

Här läser du mer om hur du som säljare redovisar följerätt.

Det ligger i Bildupphovsrätt uppdrag att leta upp och kontakta de konstnärer och arvingar som de inkasserat följerätt för. Dessa utredningar kan vara både tidskrävande och komplicerade och Bildupphovsrätt tar gärna emot information om konstnärer som det saknas uppgifter om. 

 

Vem har eller kan ha upphovsrätt?

Text:
Christina Wainikka
Katarina Renman Claesson 

Upphovsrätten tillfaller den som skapar konstverket

Upphovsrätten till ett konstverk uppkommer hos den som skapat själva konstverket. Detta är en central del av hur upphovsrätten ser ut i Sverige och är faktiskt till och med inskrivet i svensk grundlag.

I en del andra länder finns regler som gör att upphovsrätten där kan uppkomma hos företag, men för konstnärer verksamma i Sverige är det tydligt att det är den som skapar konstverket som får upphovsrätten.

Det spelar ingen roll vem det är som betalat för att konstverket ska skapas eller vem det är som äger utrustningen som används. Upphovsrätten tillfaller den som just stått för det konstnärliga skapandet.

Det är dock inte alltid så att konstverks skapas av en ensam konstnär. Det konstnärliga skapandet kan göra att många olika delar ingår, där kanske fler personer stått för skapandet.

 

Måste vara en människa som skapar

Enligt upphovsrätten måste det vara en människa som stått för själva skapandet. Är det till exempel ett djur som målat en tavla, vilket har hänt, blir det ingen upphovsrätt alls. Det innebär att om dessa får användas fritt av alla.

Detta aktualiserades för ett par år sedan när en naturfotografs kamera användes av en apa för att ta selfies. Fotografen, David Slater, hävdade att han hade upphovsrätten till bilderna, men bedömningen blev att eftersom det var apan som faktiskt tog bilderna fanns det inget upphovsrättsligt skydd för bilderna. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Monkey_selfie

Det kan uppstå situationer där det kan diskuteras om det är en människa som skapat eller inte. Det kan exempelvis vara så att verket till vissa delar består av bildsekvenser tagna av övervakningskameror. Om sådan delar ingår ett mer omfattande verk får det verket som helhet ett upphovsrättsligt skydd, även om enstaka delar inte i sig får det.

Måste man vara konstnär?

I många olika sammanhang lägger man stor vikt vad den som skapat ett konstverk har för bakgrund och/eller utbildning. Det finns i dessa sammanhang tydliga kriterier för vem som är att anse som konstnär.

När det gäller upphovsrätten är sådana kriterier oväsentliga. Upphovsrätten fokuserar på vad som skapats och om det som skapats är tillräckligt originellt. Det enda som är väsentligt om vem som skapat det är att det är en människa som stått bakom skapandet, inte ett djur eller en maskin.

Gemensamt skapande – gemensam upphovsrätt

Många konstverk består av sådant som skapats av flera personer. Det kan vara fråga om ett videokonstverk, där någon stått för regi, någon annan för foto och en tredje för bild. Det kan också handla om verk där konstnären stått för en idé och styrt utförandet, men fått hjälp av exempelvis en hantverkare.

Om det är flera personer som styrt över hur verket har kommit till uttryck kan alla dessa ha en del av upphovsrätten. Upphovsrätten blir då gemensam för alla de som har bidragit i skapandet. Att upphovsrätten blir gemensam innebär att ingen ensam kan bestämma över konstverket. Alla måste helt enkelt inhämta de andras åsikter och fråga dem om lov när det gäller beslut kring saker som kopiering eller att ställa ut verket första gången.

Det är dock inte alla som bidrar till ett konstverk som får del av upphovsrätten. I en hel del sammanhang kan det vara så att någon eller några bidrar med rent teknisk hjälp. Det kan handla om en glasblåsare eller en snickare som agerar fullt ut under instruktion av konstnären. För att de ska få del av upphovsrätten krävs att de bidragit på ett självständigt sätt, att de gått vid sidan av tydliga instruktioner från konstnären.

Avtalens betydelse

Det faktum att upphovsrätten uppkommer hos den som står för själva skapandet av ett konstverk gäller även om det sker inom ramen för en anställning eller som ett led i genomförandet av ett uppdrag.

För anställda som skapar gäller att upphovsrätten tillhör personen som skapade, men att arbetsgivaren får en rätt att använda det inom ramen för sin normala verksamhet. Det är alltså så att även om man är anställd gäller grundprincipen att den som skapat är den som får upphovsrätten.

För uppdragstagare får uppdragsgivaren den rätt som är definierad i avtalet. Det är därför viktigt att gå igenom noga vad som sägs i avtalet om upphovsrätt.

När man skriver avtal gäller i grunden ett stort mått av avtalsfrihet, men på upphovsrättens område inskränks den delvis. I grunden innebär avtalsfriheten att avtalsparterna själva bestämmer över avtalen. De bestämmer till exempel pris och villkor själva.

Det är särskilt två saker som är viktiga att komma ihåg när det gäller upphovsrättsliga avtal. Den ena är den ideella rätten. Trots en stor avtalsfrihet kan en upphovsman inte överlåta sin ideella rätt och inte heller släppa den för all framtid. Det som går att göra är att träffa överenskommelser om att släppa på den ideella rätten vid konkreta tillfällen.

Den andra att komma ihåg är den så kallade specifikationsgrundsatsen (även kallad specialitetsprincipen). Den kan sägas vara en skyddsregel för upphovsmän och innebär att avtal om upphovsrättigheter måste vara särskilt tydliga. Om avtalen är otydliga tolkas avtalen till upphovsmannens fördel.

I situationer där många bidragit till att skapa ett konstverk kan det vara värdefullt att redan på ett tidigt stadium träffa någon form av överenskommelse om upphovsrätten. Det kan underlätta hur beslut om verket ska fattas senare.

”Herrelösa verk”

Ett problem som identifierats är att det finns oklarheter beträffande vem som skapat olika verk. Det blir då också osäkert om det finns en upphovsrätt, eller om skyddet löpt ut, och vem som i så fall har upphovsrätten. För denna typ av verk används uttrycket herrelösa verk.

För hanteringen av herrelösa verk har skapats ett regelverk på EU-nivå, nämligen ett EU-direktiv (http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:32012L0028). Enligt direktivet är ett verk att ses som herrelöst om rättighetshavaren antingen är okänd eller inte går att få tag på efter omsorgsfull efterforskning.

För dessa verk gäller att kulturarvsinstitutioner har möjlighet att digitalisera dem och göra dem tillgängliga för allmänheten, exempelvis genom att lägga ut dem på nätet. Om det senare dyker upp en upphovsman kan denne hindra fortsatt användning av verket och upphovsmannen har då också rätt till ersättning från den som använt verket.

Kring de herrelösa verken har skapats en samordnande roll både på EU-nivå och nationellt i medlemsstaterna. Den roll dessa har att fylla är att kulturarvsinstutionerna ska anmäla herrelösa verk eller att de vill använda herrelösa verk. I Sverige är det Patent och Registreringsverket som är nationell samordnare. Patent- och Registreringsverket lämnar sedan uppgifterna vidare till OHIM, som administrerar en EU-gemensam databas om herrelösa verk. http://www.digisam.se/index.php/hem/entry/prv-samordnar-registreringen-av-herreloesa-verk

 

Vad säger lagen?

Författare, konstnärer och fotografer har ett grundlagsskydd för rätten till sina verk, se Regeringsformen 2:16. Närmare bestämmelser meddelas i lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). I URL anges att den som skapat ett verk (upphovsmannen) har upphovsrätt till sitt verk. Varje land har frihet att utforma sin nationella lagstiftning, så länge den inte strider mot åtaganden Sverige gjort genom att ansluta sig till (ratificera) internationella konventioner, främst 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärlig verk (Bernkonventionen) samt genom sitt medlemskap i EU.

 

Upphovsrättens innehåll  

Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket…

1 § URL

Upphovsrättens ska ge den som skapat verk (upphovsmannen) skydd för hens litterära och konstnärliga verk, oavsett i vilket i medium verket förekommer, dess omfång och huruvida syftet med verket är att det skall vara litterärt, konstnärligt, estetiskt, religiöst eller bara rent praktiskt. I svensk rätt krävs inte att verket har fixerats på något sätt utan i samma stund som verket skapats är det skyddat. Det finns inte heller några formkrav, dvs. inga krav på registrering eller dyl., för att erhålla skydd. Poeten som i sitt minne formulerat en dikt har upphovsrätt till sin dikt vare sig han behåller den för sig själv i sitt minne, nedtecknar den på en pappersbit, skriver in den i sin dator eller framför det inför en filmkamera, TV-kamera, bandspelare eller för närvarande åhörare.

Vad är ett verk?

Upphovsrätt skyddar verk, det vill säga originella alster av andligt arbete. Uttrycket verkshöjd används ibland istället för originellt. Originalitetskravet, kravet på att verket är ett resultat av ett individuellt och intellektuellt skapande, gör att skydd inte ges till material som inte krävt någon skapandeinsats, t ex korta nyhetsnotiser som enbart förmedlar fakta eller alster skapade av djur och natur. Det krävs inte att verket är en nyhet för omvärlden, utan bara för upphovsmannen. Att helt omedvetet skapa ett verk som i allt väsentligt liknar ett annat tidigare verk, utgör alltså inte intrång i det upphovsrättsliga skyddet för det tidigare verket. En solros kan således inte erhålla något upphovsrättsligt skydd i sig, men däremot i den form den ges då den förmedlas till oss via någon persons skapande, t ex i form av ett konstnärligt fotografi, en målning eller en litterär beskrivning.

Uttrycken litterära och konstnärliga verk skall förstå i sin mest vidsträckta betydelse. Med litterär avses framställningar i ord; talade, skrivna eller tryckta samt beskrivande framställningar i text, i siffror (tabeller) eller i grafiska framställningar (kurvor eller andra bilder) i två- eller tredimensionell form.  Ordet konst och konstnärlig anses omfatta alla former i vilka det förekommer att verk som tillskapats med konstnärlig ambition och i syfte att nå en konstnärlig verkan, t ex verk som framträder i bild, i rörelse eller i toner. Men det görs egentligen inte någon bestämd åtskillnad mellan litterära och konstnärliga verk, ett alster kan hänföras till ettdera begreppen eller båda. Det är främst i de bestämmelser som anger inskränkningar i skyddet som det görs viss skillnad beroende av kategori av verk, se närmare nedan.

 

Hur fungerar upphovsrätten?

Upphovsrätt ger upphovsmannen rätt att förfoga över verkets första offentliggörande, exemplarframställning och bearbetning av verket samt verkets tillgängliggörande för allmänheten

( de ekonomiska rättigheterna) samt de ideella rättigheterna att bli namngiven och respekterad som upphovsman. En särskild personlig rätt till ersättning gäller enligt följerätten (droit de suite) vid yrkesmässig vidareförsäljning av exemplar av konstverk. Det finns också ett särskilt, i tiden obegränsat titelskydd m.m., som anger att verk inte får göras tillgängliga för allmänheten under sådan titel, pseudonym eller signatur, att verket eller dess upphovsman lätt kan förväxlas med förut offentliggjort verk eller dess upphovsman.

Upphovsmannen kan disponera över de ekonomiska rättigheterna genom upplåtelser och överlåtelser av rättigheterna att nyttja verket. De ideella rättigheterna däremot är knutna till upphovsmannens person och kan bara efterges såvitt angår en till art och omfattning begränsad användning av verket.

Genom begränsningar i hur länge upphovsrätten gäller samt via inskränkningar i ensamrättskyddet till förmån för vissa ändamål, t.ex. för privat bruk, undervisning, nyhetsrapportering, o likn. eftersträvar den upphovsrättsliga regleringen en inbyggd balans mellan olika intressen. Se närmare nedan.

Hela eller delar av rätten att kopiera, tillgängliggöra, ändra, översätta m.m. existerande eller framtida verk, kan av upphovsmannen överföras på annan helt eller delvis, för all framtid eller för begränsad tid, lokalt eller globalt etc.  (se 27 § URL). Det är i princip endast fantasin och reglerna om ogiltighet eller jämkning i vissa situationer som sätter gränserna för rättighetsövergången.  Se närmare under avsnittet om övergång av rättigheter.
 

De ekonomiska rättigheterna

Upphovsrätt innefattar… uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.

2 § URL

Huvudregeln är att alla former av förfoganden av verket som kan komma i fråga i alla medier, vid alla tider och på alla platser, innefattas i upphovsmannens exklusiva ensamrätt till verket. Frågan är bara om förfogandena skall hänföras till en kopiering eller ett tillgängliggörande av verket eller möjligen båda. I lagtexten förklaras närmare vad som kan innefattas i dessa förfogandeformer.

Exemplarfamställning (kopieringsrätten)

Exemplarframställningsrätten (ensamrätten att framställa kopior) är rätten att bestämma över när, var och hur verket skall fixeras i ett föremål, oavsett med vilken teknik och i vilken form fixeringen sker. I lagtexten förklaras att [f]ramställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.

Ett exemplar av verket framställs så snart verket ”fastnar” temporärt eller permanent på ett underlag. När man skannar in eller laddar ner ett verk framställs exemplar. I exemplet ovan med poeten så framställs exemplar av dikten då det nedtecknas på en pappersbit, skrivs in i digitala dokument, laddas ner från nätet, kopieras till hårddisk, minnessticka e. likn., då det skrivs ut, kopieras i fotokopieringsapparat, då framföranden av dikten tas upp på en bandspelare, video eller annat medium. Observera att ett litterärt verk inte måste tas upp litterärt, dvs. i text, för att en kopia skall anses vara gjord av det. Ett exemplar av verket föreligger även om det endast är en del av verket som kopieras. Ett kort citat ur ett litterärt verk är således att anse som ett exemplar av verket.

För att undvika problem med de temporära, tekniska kopior som framställs av datorn, inte användaren, t.ex. då man besöker och tittar på en webbplats (s.k. browse- och cachekopior) föreskrivs i ett särskilt användarundantag i lagtexten att ”tillfälliga former av exemplar av verk får framställas, om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen. Exemplaren får inte ha självständig ekonomisk betydelse.” Det innebär att även om temporära tekniska kopior också är att betrakta som upphovsrättskopior strikt juridiskt, så har lagstiftaren ändå undantagit dem från kravet att begära tillstånd. De är ju egentligen inte några kopior som användaren gör medvetet, utan snarare kopior som framställs automatiskt i en teknisk kommunikationsprocess. Nätsurfaren kan därmed lugnt ”surfa vidare” och besöka och titta på webbplatser på nätet. Det är först i det läget som man medvetet börjar ladda ner, ladda upp eller överföra material som frågan om rätten därtill måste undersökas närmare.
 

Bearbetningar, ändringar m.m

Det upphovsrättsliga skyddet gäller inte bara verk i dess ursprungliga skick, utan också verket i ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.. Att verket har ett skydd inte bara mot ren kopiering av verket, utan också mot användning av bearbetningar av verket samt mot efterliknande alster, brukar beskrivas som att verket har ett ”skyddsomfång”. I samband med övergång av rättigheter krävs också att ändringsrätten avtalas särskilt.

Upphovsmannens ideella rätt sätter också gränser för i vilka ändringar som får göras samt för i vilka former och sammanhang ett verk kan göras tillgängligt. Den som äger en byggnad eller ett bruksföremål har dock rätt att ändra i dessa utan upphovsmannens (t.ex. arkitektens, möbeldesigners) samtycke.

Vissa bearbetningar, t.ex. översättningar av litterära verk, kräver själva en sådan skapandeinsats att bearbetningen som sådan blir ett verk. Bearbetningens användning förutsätter tillstånd från både upphovsmannen till bearbetningen och originalverket. Om det däremot är så att man i fri anslutning till ett verk åstadkommer ett nytt och självständigt verk, är nyttjande av det senare verket inte beroende av rätten till originalverket.  Med utgångspunkt i eller kanske snarare med inspiration av ett annat verk, har ett nytt eget verk skapats.
 

Parodier

När en parodi, travesti, satir e likn. baseras på annans verk uppstår frågan om det utgör intrång i upphovsrätten till det verket, såväl den ekonomiska som den ideella, eftersom det ursprungliga verket framträder i parodin mm.  Ett viktigt klargörande gjordes i dec 2014 när EUD (EU-domstolen) förklarade i målet C 201/13 Deckmyn att en parodis väsentliga kännetecken är dels att den erinrar om ett existerande verk, samtidigt som den märkbart skiljer sig från det verket, dels att den har ett humoristiskt eller förlöjligande syfte. Begreppet parodi förutsätter dock inte att parodin måste uppvisa egen originalitet förutom att märkbart skilja sig från det originalverk som parodieras, rimligen måste kunna tillskrivas någon annan än upphovsmannen till originalverket, måste avse originalverket eller måste nämna källan till det parodierade verket.  Tillämpningen av undantaget för parodier ska i det konkreta fallet iaktta en skälig avvägning mellan upphovsmannen och yttrandefriheten för en användare av ett skyddat verk som stöder sig på parodiundantaget (jfr artikel 5.3 k i infosocdirektivet).
 

Tillgängliggörande...för allmänheten m.m.

Tillgängliggöranderätten är upphovsmannens rätt att bestämma över när, var och hur verket skall föras ut till allmänheten. Här ligger tonvikten på två kriterier, dels att det är fråga om ett förfogande varigenom verket görs tillgängligt för annan, dels att de för vilka verket görs tillgängligt utgör en allmänhet. Lagtexten beskriver sedan den 1 juli 2005 fyra former av tillgängliggöranden som är tänkta att inkludera alla tänkbara former av tillgängliggöranden av verk.

-      

Överföringsrätten avser tillgängliggöranden av verk som sker från en annan plats än den där allmänheten är, t.ex. tillhandahållanden på nätet och utsändningar i radio och TV. Den täcker också tillhandahållandet av material på begäran (on-demand), dvs. då användaren själv bestämmer plats och tid de vill ta del av verket. Material som gjorts nedladdningsbart på en webbplats eller via fildelningsnätverk är att anse som tillgängliggjorda för allmänheten via överföring. Även en länk kan vara att se som överföring av det till-länkade materialet.

Framföranderätten avser tillgängliggöranden av verk, med eller utan teknik, som sker på plats där allmänheten är närvarande, t.ex. på en teater, konserthall eller i en biosalong.

Visningsrätten gäller sådana fall då ett exemplar av ett verk görs tillgängligt för allmänheten utan användning av ett tekniskt hjälpmedel, på samma plats som den där allmänheten kan ta del av exemplaret. Om ett tekniskt hjälpmedel används är det i stället ett framförande. På ett museum visas exempelvis tavlor.

Spridningsrätten ger upphovsmannen rätt att bestämma över när exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning, utlåning, pantsättning, gåva eller på annat sprids till allmänheten.

Då man på restaurang, gym, hotell och liknande etablissemang spelar musik från radion och/eller visar TV-sändningar för sina besökare är det fråga om två förfoganden. Radio- och TV-utsändningen är en överföring av verk till allmänheten (för vilket sändarbolagen måste ha tillstånd), emedan restaurangägaren etc. offentligt framför de utsända verken och själva utsändningen, och därmed måste ha tillstånd till det.
 

Konsumtion av spridnings-, visnings- och framföranderätten

Vissa rättigheter ”följer med” det fysiska exemplaret av ett verk. Det beskrivs som att rätten konsumeras. Den som äger  ett fysiskt exemplar av ett verk, exempelvis en tavla en bok eller annat verksexemplar kan låna ut, ge bort eller sälja sitt exemplar, men däremot inte hyra ut det. (Strängare regler gäller för film och datorprogram som inte heller får lånas ut utan tillstånd från upphovsmannen/rättighetshavarna). Exemplar av verk som utgivits eller överlåtits får också visas för allmänheten. Därav möjligheten att visa konstverk (utan tillstånd) i miljöer som är tillgängliga inte bara för en privat krets t.ex. på museum, i konsthallar och på arbetsplatser.

Var och en får framföra verk offentligt, undantaget filmverk och sceniska verk (teater), vid tillfällen då framförandet av sådana verk inte är det huvudsakliga, tillträdet är avgiftsfritt och anordnandet sker utan förvärvssyfte samt vid undervisning eller i gudstjänst.

När sker ett tillgängliggörande till allmänheten?

En viktig begränsning av rätten är att tillgängliggöranden som inte sker till allmänheten faller utanför det upphovsrättsliga skyddet. Det är därför viktigt att klargöra innebörden av uttrycken ”allmänheten” respektive ”offentligt”. Högsta Domstolen har i flera fall diskuterat vad som kan anses vara allmänheten.

Kort kan sägas att alla sammanhang som har en offentlig karaktär och faller utanför den privata sfären kan hänföras till offentliga. Riktpunkten brukar vara att alla tillgängliggöranden som inte äger rum till eller inför helt slutna kretsar är att betrakta som offentliga. För att en personkrets skall anses som sluten måste kretsen vara på något sätt individuellt bestämd och utgöra en utåt avgränsad enhet sammanhållen av ett påvisbart samband mellan medlemmarna. Det kan t ex gälla de anställda vid ett företag, särskilt inbjudna deltagare i en konferens, eleverna vid en skola, medlemmarna i en förening med klara och begränsande inträdesbestämmelser eller som kräver viss aktivitet av medlemmarna. Undervisning kan således i många fall anses vara en icke offentlig verksamhet.

Kretsen får dock inte vara så stor eller obestämd att den av sådan anledning måste räknas till allmänheten, t.ex. genom att vara öppen för vem som helst som ingår i en stor grupp i ett någorlunda stort område eller som tillhör en särskild grupp av befolkningen. Patienter på ett sjukhus har inte ansetts vara en sluten krets då gruppens sammansättning var heterogen, växlande och tillfällig samt utan egentligt inbördes samband.  Ytterst får göras en samlad bedömning av sådant som ändamålet för en förening eller annan sluten krets, möjligheten att vinna medlemskap i kretsen och tillträde till framförandet, antalet personer och om framförandet skett i ekonomiskt syfte. Till privatlivet hör vad som förekommer i hemmet, i den privata vänkretsen och det privata umgänget. Hit kan också hänföras framföranden som sker i vissa jämförliga mindre miljöer.

Att låna ut (sprida) sin bok till en vän, att sjunga (framföra) en visa på en privat fest eller att hänga sin nyköpta tavla i vardagsrummet (visning) är exempel på tillgängliggöranden som inte sker till allmänheten.

Är en länk ett tillgängliggörande?

Det har länge diskuterats om en länk till ett material gör det materialet tillgängligt för allmänheten. EUD klargjorde i målet C 466/12 Svensson att tillhandahållandet på en webbplats av en klickbar länk (länksidan) till ett skyddat verk som publicerats och är fritt tillgängligt på en annan webbplats utgör inte en överföring till allmänheten från länksidan (däremot på webbplatsen där materialet finns). Eftersom det inte rör sig om någon ny publik, materialet är ju redan fritt tillgängligt, så krävs inte något medgivande från verkens upphovsmän. Det gäller också när internetanvändarna klickar på länken i fråga, och materialet visas på ett sådant sätt att de får intrycket av att det visas på den webbplats där länken finns, trots att verket faktiskt kommer från en annan webbplats. Om länken däremot gör det möjligt för användarna av länken att kringgå begränsningar som ställts upp av den webbplats där det skyddade verket finns, i syfte att endast abonnenter ska ges tillgång till verket, krävs upphovsmännens medgivande för länkningen.
 

Det första offentliggörandet

Det föreligger ytterligare en rätt för upphovsmannen som inte kan utläsas direkt av lagtexten, rätten att bestämma över verkets första offentliggörande. (Se 8 § jfr med 2 § URL). Verket är offentliggjort först då det lagligen gjorts tillgängligt för allmänheten. Offentliggörandet hänför sig till en bestämd händelse, och när verket väl offentliggjorts, bibehåller det sin karaktär av offentliggjort verk. Dramatiska och musikaliska verk kan t.ex. anses offentliggjorda efter ett framförande eller en radiosändning till allmänheten, exemplar av konstverk då de bjuds ut till försäljning.

Den här rättighet är av stor vikt bl. a därför att det före första offentliggörandet inte finns någon rätt att utan upphovsmannens tillstånd använda verket i något sammanhang. De flesta inskränkningarna i 2 kap i URL kan göras gällande endast om verket dessförinnan har offentliggjorts, utgivits alternativ överlåtits. Rätten att framställa tillfälliga tekniska kopior, att kopiera enligt biblioteksundantaget samt att i samband med information om dagshändelser återge verk som syns eller hörs är dock sådana nyttjanden av verk som får ske även om verket inte tidigare offentliggjorts, utgivits eller överlåtits.
 

Den ideella rätten

Upphovsmannen anses ha en särskild relation till verket, sitt "andes barn", som upprätthålls genom de ideella rättigheterna. Upphovsmannen skall anges då verket nyttjas (namnangivelserätten) och hans/hennes anseende får inte kränkas vid ändringar eller tillgängliggöranden av verket (respekträtten). Skyldigheten att angiva upphovsmannen är inte bara en positiv förpliktelse utan innebär också att det är förbjudet att avlägsna de upphovsmannabeteckningar på exemplar som görs tillgängliga för allmänheten. Respekträtten kan bli aktuell i främst tre olika sammanhang; (1) då verket ändras i samband med nyttjandet, (2) då exemplar av verk ändras samt (3) då verket görs tillgängligt i ett för verket ”främmande sammanhang”. Kränkningen skall bedömas utifrån upphovsmannens synpunkt, men med en objektiv måttstock. Lagstiftaren nämner som exempel på kränkningar att seriösa musikstycken användas som melodi till en revyvisa eller att ett konstverk hängs upp i en förnedrande miljö.

Den ideella rätten tillhör upphovsmannen personligen och kan inte överlåtas eller avtalas bort. I samband med upphovsmannens död övergår dock den ideella rätten till den som ärver upphovsrätten till verket. Det finns möjlighet för upphovsmannen (eller dennes arvingar) att med bindande verkan eftergiva en till art och omfattning begränsad användning. Det innebär att upphovsmannen kan tillfrågas om hen i visst särskilt fall kan acceptera att verket nyttjas utan att hens namn anges i enlighet med god sed och/eller att verket ändras eller tillgängliggörs i sådan form eller sådant sammanhang som skulle kunna anses vara kränkande för upphovsmannens egenart eller anseende. Något generellt eftergivande för framtida obestämt nyttjande kan däremot inte ges.
 

Följerätt (droit de suite)

När en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet vidareförsäljer exemplar av konstverk, har upphovsmannen rätt till ersättning från säljaren om försäljningspriset överstiger ett visst lägsta belopp  (år 2016 är det 2 215 kr). Denna rätt kallas följerätt (droit de suite). Ersättningen skall vara fem procent av försäljningspriset.

Följerätten har mer ideell än ekonomisk karaktär då rätten till ersättning är personlig och inte kan överlåtas annat än genom bodelning, arv och testamente. Ersättningen krävs inte in av upphovsmannen själv utan av den organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området., fn Bildupphovsrätt. 
 

Klassikerskyddet

När upphovsmannen har varit död i 70 år upphör upphovsrätten och verket blir fritt att använda. Endast ägaren bestämmer villkoren som för all annan ägd egendom. Det sk klassikerskyddet gör dock att visst skydd bibehålls då verk och fotografier inte får göras tillgängliga för allmänheten under sådan titel, pseudonym eller signatur som är förväxlingsbar med tidigare offentliggjorda verk eller dess upphovsman. Titelskyddet m.m. gäller såväl under skyddstiden som därefter.

Efter upphovsmannens död finns också ett i tiden obegränsat skydd mot att verk och fotografier återges på ett sådant sätt att det kränker den andliga odlingens intresse. Det skall vara fråga om ett återgivande som ter sig grovt stötande för allmänheten. Avsikten är inte att förhindra konstnärliga bearbetningar av äldre verk, även om de må vara starkt omstridda eller kritiserade. Rätt att väcka talan om en sådan kränkande återgivning har Svenska Akademin, Musikaliska Akademin och Akademin för de fria konsterna, var och en för sitt område. När exempelvis en dikt av Karin Boye nyttjades i en bilreklam diskuterades om Svenska Akademin skulle åberopa klassikerskyddet.

Närstående rättigheter

Ofta när man kommer i kontakt med upphovsrättsligt skyddat material, t.ex. musik och film, så finns det ett antal aktörer utöver upphovsmännen som är avgörande för att en viss produktion skall nå marknaden. Det är t.ex. sångare, musiker, skådespelare som framför verk, ljud- och filmproducenter som investerar skicklighet, tid, teknik och pengar i att spela in verk samt de som på liknade sätt investerat i utsändningar för radio och TV.

Uttrycket närstående rättighet kommer av just det faktum att det i huvudsak är rättigheter för aktörer som agerar nära upphovsmännen och som behövs för att deras verk skall nå marknaden. Det finns inte samma nät av internationella överenskommelser när det gäller närstående rättigheter, varför det kan vara ganska stora skillnader mellan olika länder vilka närstående rättshavare som finns samt hur deras skydd är utformade. Inom EU har det skett en viss harmonisering av de närstående rättigheterna via EU-direktiv.

Det finns några avgörande skillnader mellan upphovsrätt och de närstående skydden, varav den viktigaste torde vara att det inte krävs att de närstående rättshavarnas alster är originella. Är det t.ex. fråga om ett framförande verk, ett ljud eller filminspelning eller en utsändning, så föreligger ett skydd oavsett dess originalitet. Det är också bara nyttjanden av det skyddade alster som värnas, att göra något liknande (t.ex. efterhärma en sångares eller musikers framförandemanér) innebär inte något intrång i närstående skyddet. Närstående alster saknar således skydd mot efterlikning, bearbetning och dyl.

Utövande konstnärer har skydd för nyttjanden av deras framföranden av verk och folklore, ljud- och filmproducenter mot nyttjanden av deras inspelningar, radio- och TV-bolag mot nyttjande av deras sändningar och katalog- och databasproducenter mot nyttjanden av deras produktioner.  samt fotografer för av deras fotografiska bilder. Det närstående skyddet gäller i femtio år, med lite olika startpunkt för beräkningen men som huvudregel ifrån det år då inspelning, upptagning, utsändning, framställning gjordes eller offentliggjordes. Märk att här sker beräkningen baserad på det skyddade alstret, till skillnad från upphovsrätten där skyddstiden gäller under upphovsmannens hela livstid, och börjar löpa först året efter hans död. Såvitt gäller skyddat för framföranden av verk och folklore samt för fotobilder, så tillfaller det den fysiska person som stått bakom framförandet resp. fotograferandet, dvs. den utövande konstnären resp. fotografen. Dessa har också samma ideella rätt som upphovsmannen.

På samma sätt som i upphovsrätten, finns inskränkningar i det närstående skyddet till skydd för vissa intressen samt avtalslicenser, se närmare nedan.
 

Begränsningar, inskränkningar och avtalslicenser

En lämplig avvägning måste göras mellan upphovsmannens och de närstående rättshavarnas (upphovsrätt mm) skyddsintressen och vissa andra intressen. Det sker genom att upphovsrätten mm upphör efter en viss tid samt genom att vissa i lagtexten beskrivna nyttjanden får ske utan upphovsmannens särskilda tillstånd (inskränkningar i skyddet).  

När ett verk nyttjas med stöd av en lagstadgad inskränkning i ensamrätten måste hänsyn tas också till de ideella rättigheterna. Därutöver skall alltid källan anges (dvs. varifrån materialet hämtats). Vi den här typen av nyttjande får inte heller större ändringar av verket ske än vad den tillåtna användningen kräver, oavsett som ytterligare ändringar är kränkande eller ej.

Tidsbegränsning

Upphovsrätten gäller under upphovsmannens hela livstid, men upphör 70 år efter det år då upphovsmannen dog. Det innebär t ex att upphovsrätten till de verk vars upphovsman dog 1945 upphör 2016.  Efter upphovsmannens död övergår hens rättigheter, inklusive det ideella skyddet, till den eller de som ärver hen.

Inskränkningar

Dessa undantag från skyddet kallas vanligen inskränkningar i upphovsrätten och återfinns i 2 kap. URL. Kapitlet har genomgått ett flertal förändringar sedan lagens tillkomst på 1960-talet, bl.a. för att tillåta nya tekniska former av "samhälleligt" nyttjande. I undantagen anges särskilt om vissa verkskategorier undantages samt om nyttjandet är begränsat till visst tekniskt format, t ex pappersform, fotokopiering o likn. Om sådana särskilda föreskrifter saknas gäller undantaget alla verk i alla medium (digitala såväl som analoga). Nedan följer en närmare beskrivning av några av de mest omfrågade inskränkningarna.
 

Vilket nyttjande får ske privat?

I privatlivet kan man både kopiera och tillgängliggöra verk utan vare sig tillstånd av eller ersättning till rättighetshavarna.

Så snart ett tillgängliggörande av ett verk inte sker till allmänheten så faller det utanför det upphovsrättsliga skyddet. (Se närmare ovan) Det gör t.ex. att sånger som framförs privat och innehållet eller bilagor i e-mail som överförs till familj eller närstående, inte är sådana tillgängliggöranden som omfattas av upphovsrätten.

När det gäller kopieringen för privat bruk, så har det i lagtexten angivits ramar för när sådan kopiering är tillåten. Var och en får för privat bruk framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk. Det är privat bruk t.ex. då man kopierar till sig själv, sin familj eller sina vänner. I begreppet ligger att kopieringen varken får ha ett direkt eller indirekt kommersiellt syfte.

Den privata kopieringen inkluderar dock inte kopiering åt kollegor på arbetsplatsen, utan för detta har istället införts en möjlighet att teckna en s.k. avtalslicens för företagskopiering. Det spelar ingen roll om arbetsplatsen är av kommersiell eller icke-kommersiell karaktär. Det är inte uteslutet att kopiering för privat bruk kan ske på en arbetsplats, men då endast om arbetstagaren kopierar till sig själv eller han/hon ber en kollega att göra en kopia åt honom/henne för hans/hennes privata bruk. När en utomstående anlitas för hjälp med kopieringen sker kopieringen för beställarens räkning, och det är beställaren som skall uppfylla kriterierna för tillåten kopiering.

Ett fåtal exemplar är färre än ett tiotal exemplar. Antalsgränsen är inte absolut, utan är också beroende av verkets karaktär, t.ex. om verket kan lida stor skada redan av kopiering i några få exemplar (denna diskussion kommer vanligen i fråga vid kopiering av bildkonst).

En viktig begränsning gäller privatkopieringen av böcker (litterära verk i skriftlig form). Endast begränsade delar av verket får kopieras (om det inte är ett verk av begränsat omfång, t.ex en dikt eller en novell). Det innebär att det inte är tillåtet att kopiera hela böcker, utan endast några kapitel i en bok, detta oavsett om det är vetenskapliga böcker, kurslitteratur eller en roman. En forskares behov av att kopiera en hel bok kan istället ske via bibliotekens möjligheter att kopiera för forskningsändamål.

Det är överhuvudtaget inte tillåtet att framställa privata kopior om det inte görs från en lovlig förlaga. En förlaga är inte lovlig om den gjorts tillgänglig för allmänheten utan tillstånd från rättshavarna. 

Det är inte heller tillåtet, ens för privat bruk, att kopiera datorprogram, att digitalt kopiera digitala sammanställningar, att låta en utomstående framställa musik- eller filmverk, bruksföremål (ex stolar, bord o likn.), skulpturer eller att låta en utomstående genom ett konstnärligt förfarande efterbilda andra konstverk.

Vilket nyttjande får ske i undervisningssammanhang?

Samlingsverk för användning i undervisning (undervisningskompendium) sammanställt av verk från ett stort antal upphovsmän, får återge mindre delar av litterära och musikaliska verk och sådana verk av litet omfång, om det har gått fem år efter det år verket gavs ut. Konstverk få återges i anslutning till texten, om det gått fem år efter det år då verket offentliggjordes. Denna ”sammanställningsrätt” utsträcker sig inte till filmverk eller verk som skapats för användning vid undervisning (läroböcker o likn.). Upphovsmännen till de verk som nyttjas behöver inte ge sitt tillstånd, men har rätt till ersättning. Observera att det skall vara fråga om ett samlingsverk, urvalet och/eller arrangemanget av de ingående verken skall vara originellt.

Lärares och elevers egna framföranden av verk får spelas in, men dessa inspelningar/upptagningar får inte användas för andra ändamål än undervisning.

Var och en får, utan rättshavarnas tillstånd och utan att betala någon ersättning, framföra offentliggjorda verk offentligt om det sker vid undervisning eller gudstjänst. Detta gäller dock inte sceniska verk (t.ex. teaterpjäser, koreografi, iscensättningar och pantomimer) och inte heller filmverk (t. ex spelfilmer, Tv-filmer och dramatiska filmer). Sammanställningar får inte heller framföras vid undervisning om framförandet sker i förvärvssyfte.

Utöver de möjligheterna att via lagstadgade inskränkningar använda skyddat material i undervisningssammanhang, kan en avtalslicens tecknas som gör det möjligt att för undervisningsändamål kopiera offentliggjorda verk såväl digitalt som analogt.

Vilket nyttjande får ske av arkiv och bibliotek?

Rätt att låna ut verk till allmänheten följer av att rättighetshavaren inte kan styra över den vidarespridning som sker av ett exemplar av ett verk (t ex en pappersbok) då det en gång på ett lagligt sätt förts ut på marknaden, spridningsrätten har i denna del upphört (konsumerats). Härutöver har allmänna arkiv och bibliotek rätt att för vissa ändamål och nyttjanden (biblioteksundantaget), utan tillstånd från rättshavarna, kopiera alla typer av verk förutom datorprogram. Observera att biblioteksundantaget inte kan göras gällande av privata arkiv och bibliotek. Dessa får istället använda sig av den avtalslicens som finns för företagskopiering. Biblioteksundantaget gäller, till skillnad från de flesta andra inskränkningarna, avseende verk och annat material som inte är vare sig utgivet eller offentliggjort.. Biblioteksundantaget gäller också för kopiering av närstående alster.

Kopiering med valfri teknik (således även digitalt) får ske för bevarings-, kompletterings- och forskningsändamål. De allmänna arkiven och biblioteken har också rätt har rätt att med valfri teknik kopiera för vissa typer av nyttjanden. Kopiering får ske för att tillgodose lånesökandens önskemål om enskilda artiklar eller korta avsnitt eller om material av säkerhetsskäl inte bör lämnas ut i original. Även om materialet numera tillåts kopieras digitalt för ovan beskrivna nyttjanden, så får inte utlämnandet till den lånesökande ske i annat än analog kopia om inte en avtalslicens ingåtts som tillåter utlämning av kopior också i annan teknisk form, t.ex. USB-sticka eller överföring via e-post till lånesökande. Kopiering för användning i läsapparater får numera också ske såväl digitalt som på annat sätt.

När och hur får man citera och referera verk samt återge och avbilda konstverk (bilder)?

Citat får hämtas från i princip alla typer av offentliggjorda verk, med undantag för konstverk (bilder), om det sker i överensstämmelse med god sed och bara i den omfattning ändamålet kräver. God sed för citering innebär t.ex. att upphovsmannens namn och den källa varifrån citatet är hämtat skall anges på det sätt som är brukligt för den typen av verkscitat. Citaträtten kan utnyttjas då delar av annans verk återges inom ramen för ett annat arbete och däri fyller en viss funktion, t.ex. som underlag för kritik, som ett hjälpmedel för att understryka egna ställningstaganden etc. Ett vanligt exempel är när korta scener ur filmverk återges i en recension av filmen.  Det anses också förenligt med citaträtten att i rent estetiskt syfte i essayer, högtidstal o likn. anföra delar ur t ex skönlitteraturen samt att i annonser återgiva uttalanden av recensenter. Vid citering skall man vara uppmärksam också på de ideella rättigheterna.

Att citat endast får ske i den omfattning som motiveras av ändamålet innebär att citaträtten sträcker sig olika långt i olika fall. I vetenskapliga framställningar eller i litterär eller konstnärlig kritik och polemik kan det vara nödvändigt att återge ganska stora delar av verk. I regel är det inte tillåtet att citera ett verk i sin helhet, men i vetenskapliga och kritiska framställningar kan ett kortare verk, t ex en dikt, få återges i sin helhet. Ett exempel på överskridande av citaträtten är då det i en tidningsrecension återges ett antal av de mest spirituella replikerna i en revy, enbart i syfte att vidarebefordra en del av den underhållning revyn kan skänka. Citaträtten kan åberopas oberoende av om återgivningen sker genom kopiering (av det verk citatet ingår i) eller genom att det görs tillgängligt för allmänheten t.ex. i radio, TV, på Internet e likn.

Rätten att återge offentliggjorda konstverk har begränsats till sådana sammanhang då det sker i en kritisk eller vetenskaplig framställning i anslutning till texten (dock inte i digital form) eller i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse (om inte konstverket tillkommit just för att återges i en sådan publikation). En sådan återgivning skall ske i överensstämmelse med god sed och endast i den omfattning som motiveras av det kritiska, vetenskapliga eller nyhetsrapporterande ändamålet.

Konstverk får också avbildas (i planet) om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus eller om syftet är att annonsera en utställning eller försäljning av konstverken, men då endast i den utsträckning som behövs för att främja utställningen eller försäljningen, eller om de ingår i en samling, i kataloger (dock inte i digital form).

Att referera ett verk är alltid tillåtet eftersom det inte handlar om att kopiera eller tillgängliggöra verket utan snarare att ge en egen beskrivning av ett verks innehåll.

Konstverk får nyttjas i film eller i TV om förfogandet är av underordnad betydelse med hänsyn till filmen eller TV-programmets innehåll. Motsvarande gäller också konstverk som förekommer i bakgrunden eller som annars ingår som en oväsentlig del av en bild. En foto som framträdde då en webbplatssida återgavs, ansågs dock inte utgöra ett förfogande av underordnad betydelse.

Avtalslicenser

En avtalslicens är ett licensavtal ingånget med viss rättighetsförvaltande organisation, som via särskilda lagstöd gäller för visst verksutnyttjande också av verk av  upphovsmän och rättshavare som inte är medlemmar i organisationerna.

Avtalslicensen ger användaren rätt att utnyttja verk av det slag som avses med avtalet trots att verkens upphovsmän inte företräds av organisationen i ”utbyte” mot rätt till ersättning från den avtalande organisationen. Och upphovsmännen. För de avtalande parterna underlättas möjligheten till visst verksutnyttjande eftersom det endast behöver sluta avtal med en part.

Upphovsmän som inte vill omfattas av en avtalslicens kan meddela förbud mot kopiering hos någon utav de avtalsslutande parterna. Avtalslicenserna gäller också för närstående rättshavare.

Verk utnyttjas i enlighet med avtalslicensen för företagskopiering, undervisningskopiering, arkiv-/biblioteksnyttjande eller för vidaresändning i ljudradio- eller TV tillämpas följande. De villkor i fråga om rätten att utnyttja verket som följer av avtalet gäller. Nyttjande av okända verk faller in under avtalslicenser.